lindaslangtan

Händer inte så mycket just nu. Förutom lite strul med förnyande av vårt medgivande. Men efter lite mail och arga telefonsamtal är vi på banan igen. Tackar R för det. Jag hinner inte så mycket annat än att jobba på dagarna. Passa telefontider är stört omöjligt. Annars väntar vi mest. Jag läser mina bloggar där jag följer andra par som adopterar från Ryssland. Jag suger in vartenda ord så jag blir så redo som möjligt när det blir vår tur. För det borde det bli. Alldeles snart hoppas vi.
Så länge drömmer vi om sommaren och Filippinerna. Har surfat runt på hotell. Vita stränder. Bungalows. Åhhh, vad vi längtar.
Tränar en del också. Promenerar. Hittar på skojigheter med vänner. Grill och bowling väntar på lördag. En tjejkväll i Varberg helgen efter det. Ja, vi lever livet och njuter av det. Samtidigt som vi förstås väntar. Och längtar. Mycket.

Här händer det inte mycket. Varken på bloggen eller med vår Längtan. Tyvärr. Tiden rusar och jag med den. En vecka på Kanarieöarna susade förbi. En vecka på jobbet likaså. Nu är det långhelg igen. Inte mig emot. En långhelg helt utan planer. Skönt. Elefantgraviditet gladde mig med att deras efterlängtade samtal har kommit. Alldeles fantastiskt! Underbart för dem och det ger även oss lite ny energi. Det betyder ju att vårt samtal förhoppningsvis kryper närmare. Overklig känsla. Vi pratade namn idag. Snacka om overkligt. Men faktiskt. Snart kan det ske och då måste ju plutt ha ett namn. Längtan räcker ju inte som namn i all oändlighet. Eller?

Dålig uppdatering av den här lilla bloggen. Eller rättare sagt ingen uppdatering alls. Känner att jag aldrig hinner med allt jag vill. Jobbar nästan all min vakna tid känns det som. Det som är kvar av eftermiddagen/kvällen när jag kommer hem går åt till träning eller promenad och typ hålla ordning tvätt och disk. Helgerna försvinner i ett nafs dem också. Renovera. Trädgårdsfixa. Träffa släkt och vänner. Morgontidningarna ligger orörda. Den där boken jag så gärna vill läsa ligger så gott som oläst. När ska man få mer tid? Går tiden snabbare ju äldre man blir? TÄnk när man var liten och en dag kändes som en evighet. Ljuvligt.

Har startat min lördag med massa träning. Eller massa ialla fall för att vara mig. Ett bodypump-pass följt av 5 km snabb stavgång. Härlig start faktiskt. Men svettig. Tänkte jag kunde passa på då jag ändå spenderar helgen allena. R är i Sälen med jobbet. Hemma imorn igen. Saknar min R. Ibland behövs lite saknad för att komma ihåg vad man har. Lätt att glömma bort det i en vardag som rusar. Har med mig en hel hög med jobb hem. Får se om det blir något gjort. En kollega bröt ihop häromdagen. Allt bara hopar sig och vi får mer och mer att göra. Jag är rädd att hamna där. Försöker ta en sak i taget och behålla lugnet men det är inte alltid så lätt. Nä det där jobbet får nog vila idag. Går hem till mamma och pappa istället. Käkar mat, dricker vin och kollar mello. Imorn kramar jag R!

Glest mellan inläggen. Surfar från mobilen. Världens segaste. Skulle bli bättre med en uppdatering. Dock har jag tappat bort USB-sladden. Så blogginlägg får göras från datorn och den sätts sällan på. Men nu så. Inget nytt från Ryssland. Hoho? Hallå? Nä det är bara tyst. Jag och R hade i våra stilla tankar tänkt att i början av mars borde vi fått barnbesked. Men icke. Får nog ställa in oss på mer väntan. Lång väntan. Jobbig väntan. Blir ännu jobbigare när vår omgivning envisas med att ställa frågan "har ni hört något?" om och om igen. Vi talar om så fort vi hört minsta lilla. Minsta knyst. Minsta pip. Lovar och svär. Frågar ni en gång till om vi hört något så skriker jag. Om jag vågar. Snäll flicka är jag trots allt.

Ikväll dricker jag vin och kollar mello med min bästa vän. R är på herrmiddag.

Just det... Tack snälla www.elefantgraviditet.se för awarden! Tyvärr är jag så otekniskt lagd så jag vet inte hur jag lägger den i min blogg. Men tack snälla!

Ännu ett härligt lov. Lite fördelar med att vara lärare finns det allt. Ägnade gårdagen åt städning, handling och bio med småkillarna S och A. Idag ska jag träffa en gammal vän. Inte setts på länge. Hon har hunnit få en liten tjej. Såklart. Men det ska bli mysigt att ses. Många minnen i bagaget. Senare i veckan blir det sushilunch, besök hos ännu en kär vän och så ska jag nog klämma in en kaffe hos mormor och morfar också. Till helgen är det kalkonmiddag med hela släkten. En bra vecka. Social vecka. Har lite annat småpill jag borde ta tag i också. Hoppas det blir tid till det. Efter morgonpromenad och frukost är det nu dags att hoppa in i duschen, välkommen tisdag!

Sista dagarna har känts sådär. Rysslandsnytt. BFA-samtal. Allt pekar på att det tar längre tid än vad vi först trodde. Det där samtalet kommer nog inte än på ett tag. Väntetiden är förlängd på BFA´s hemsida och mitt mod sjunker. Pengar ska det kosta. Tid ska det kosta. Hur ska vi kunna planera vårt liv framöver. Alldeles nedslagna satt vi vid köksbordet i söndagsmorse R och jag. Drömde om semester. Sol. Värme. Tittade ut genom fönstret. Såg snö och kyla. Pling i telefonen. Packa badkläder. 7 april åker vi. Tack älskade m och p. Ni räddade oss. Nu surfar jag in på en annan Rysslandsblogg. Plötsligt händer det. Barnbesked. Inte till oss men till en annan familj. Det borde betyda att det inte är omöjligt att det händer oss också. När man minst anar. När man längtar mest. Alldeles plötsligt.

Sen frukost efter en sen kväll eller tidig morgon om man väljer att se det så. Trevlig kväll hade vi ialla fall. Gamla låtar på spotify. Minnen. Nostalgi.

Igår var det äntligen fredag. R skulle på konferens, läs fest med jobbet. Jag hade i mitt stilla sinne tänkt att spendera kvällen med mat och ett glas vin hos mina kära föräldrar. Men efter en jobbdag som blev lite längre än vad jag önskat och storhandling var jag helt slut. Planen var att träna men den ändrade jag till promenad. En kall men skön promenad var vad jag orkade innan jag kraschlandade i soffan. Och så kommer mitt dåliga samvete som ett brev på posten. Har ju funderat en del över livet det sista. Dagarna som går och aldrig kommer tillbaka är ju livet. Vill ju umgås. Men orkar inte. Som igår, hade ju vart supermysigt att vara med mamma och pappa men nu blev det en kväll i ensamhet istället. Självvalt. Skönt. Men samvetet gnager. Jag vill så gärna vara alla andra till lags. Är medveten om det men vet inte riktigt hur jag ska jobba bort det. Framförallt undrar jag vart min energi har tagit vägen. Jag som brukar vilja hitta på saker. Jag som alltid har orkat allt och lite till. Jag är helt slut. Vad händer?

Åkte hemifrån 07.45 i morse. En arbetsdag, en föreläsning, ett träningspass och tolv timmar senare är jag hemma igen. Packa upp träningsväskan. Diska. Tömma kattlådan. Duscha. Fixa kvällsmat. Landa i soffan. Puh, är det det här som kallas livet? Har tänkt så ganska ofta sista tiden. Tiden som går är mitt liv. Gör jag det bästa av det? Slösar jag bord det? Träffar jag människorna jag vill? Jobbiga tankar. Just nu känns livet mer än någonsin som en transportsträcka. Det är inte lätt att hantera det annorlunda. Vi vågar knappt boka in någonting. Samtalet kan ju komma. Men när? Dagarna som går är ju livet. Livet står just nu på paus. Men jag får inte igen dessa förlorade dagar. Veckor. År. Ålderskris? Njaa, kanske.

Ett munsår har slagit sig till ro. Svider. Stramar. Varar. Blöder. Jag smörjer och smörjer men det är fortfarande lika svårt att öppna munnen. Ett leende är näst intill omöjligt. Jo, jag tycker nog allt lite synd om mig idag. Det är en sådan dag. Vaknar med munsår. Ryggont. Mens. Röja i husets alla vrår står på schemat. R röjer och jag mer vardagsplockar. Får bli så idag. Vissa dagar är jag så tömd på energi. Kan det vara så att väntan på det där magiska telefonsamtalet stjäl energi. Mer energi än vad jag inser? Kan vara så. Idag är det så.

Inte många knop gjorda här. Hade massa planer idag. Röja. Handla. Promenera. Tvätta. Träna. Men luften har gått ur mig. Är helt slut. Noll energi. Kanske får bli en lat dag. Nya tag imorgon.

Efter julafton har det varit lata dagar. Lata lediga dagar. Haft besök av C, J och underbara lilla T. Alldeles ljuvlig. Promenerat med vännen Å. Druckit tisdagsvin med M. Lunchat, shoppat och tränat med K. Morgonpromenixat, hemmafixat och bara varit. Ledigt är underbart. Imorgon blir det släktkalas. R´s farfar fyller 80 år. Middag och släkt. En i släkten ska ha barn. Såklart. I april är det beräknat. Jag kramar och säger grattis. Frågar det som förväntas. Tur att ingen kan läsa mina tankar. På lördag åker jag och R till Smögen. Firar nyår med bubbel och kärlek. Och förhoppningsvis sista gången utan ett efterlängtat barn. Kan det vara sant?

Undrar hur många gånger jag har hört det uttrycket denna julhelg? Undrar hur många gånger jag svarat samma sak; "nej, det har vi inte". Undrar hur många gånger folk ha fortsatt med frasen; "att det ska ta så lång tid". Åhhh, orkar inte förklara. Vi tycker också att det tar lång tid. Vi vill också ha vårt barn nu. Men samtidigt har vi aldrig varit så nära som nu. Folk i vår närhet förstår inte riktigt att vi känner att vi är nära. Och jag orkar inte förklara hela processen. Inte en gång till.