lindaslangtan

Efter julafton har det varit lata dagar. Lata lediga dagar. Haft besök av C, J och underbara lilla T. Alldeles ljuvlig. Promenerat med vännen Å. Druckit tisdagsvin med M. Lunchat, shoppat och tränat med K. Morgonpromenixat, hemmafixat och bara varit. Ledigt är underbart. Imorgon blir det släktkalas. R´s farfar fyller 80 år. Middag och släkt. En i släkten ska ha barn. Såklart. I april är det beräknat. Jag kramar och säger grattis. Frågar det som förväntas. Tur att ingen kan läsa mina tankar. På lördag åker jag och R till Smögen. Firar nyår med bubbel och kärlek. Och förhoppningsvis sista gången utan ett efterlängtat barn. Kan det vara sant?

Undrar hur många gånger jag har hört det uttrycket denna julhelg? Undrar hur många gånger jag svarat samma sak; "nej, det har vi inte". Undrar hur många gånger folk ha fortsatt med frasen; "att det ska ta så lång tid". Åhhh, orkar inte förklara. Vi tycker också att det tar lång tid. Vi vill också ha vårt barn nu. Men samtidigt har vi aldrig varit så nära som nu. Folk i vår närhet förstår inte riktigt att vi känner att vi är nära. Och jag orkar inte förklara hela processen. Inte en gång till.

Det är inte direkt gratis att adoptera. Ännu en räkning damp ner i brevlådan häromdagen. Alldeles innan jul. Notarius Publicus hade satt lite stämplar på våra dokument. 8000 och till och med några hundra till. Betalas senast 29 december. Tack och hej. Det kostar att bli förälder. Det kostar pengar. Kraft. Tårar. Längtan. Lilla barn kom till oss snart. Nu.

Jag och R har alltid umgåtts med många vänner. Vart ett stort gäng. Sakta men säkert har det blivit glesare mellan träffarna. Alla våra vänner har utökat sina familjer med både ett, två och tre barn. Periodvis är det vi som dragit oss undan. Inte orkat med alla barn samtidigt som vi slits med vår egen längtan. Inte orkat känna känslan av utanförskap. Ett utanförskap som inte de andra skapar utan som vi själva känner. Det blir allt svårare att träffas. Svårare att ta hem vänner. Barnen har inte så mycket att pyssla med hos oss. En middag på stan kräver planering om barnvakter ska ordnas. Känner att vi skulle behöva få in nytt folk i vårt liv. Nya vänner. Vänner som är på samma resa som oss. Adoptionsresan. Självklart vill jag ha kvar våra gamla vänner. De är alldeles underbara. Bara det att vi just nu inte är på samma station i livet. Känner mig ganska ensam på vår station just nu.

Tiden går verkligen fort. För fort ibland. Inte mig emot att det är helg igen i och för sig. Ganska mycket på jobbet. Sjuka kollegor. Trötta kollegor. Mycket som ska klaffa. Gemensamt pyssel. Lucia. Julfest. Jaja, det löser sig. Från BFA är det väldigt tyst. För tyst. Man skulle ju vilja ha någon slags uppdatering. Vad händer? Vad vet ni? Vi har haft sådan tidspress med alla kurser, papper och medgivanden. Men när vi väl stressat livet ur oss händer det ingenting. Lite bitter. Lite sur. Lite otålig. Jag vet. Känns extra mycket i julhetsen. Vi skulle också haft ett barn nu. Bakat pepparkakor. Myst i pulkabacken. Pysslat med andra småbarnsföräldrar. Nu är det inte så. Inte den här julen heller. Men varför är jag förvånad.

Jag som aldrig brukar bli dålig. Peppar, peppar... Nu är det andra gången den här hösten som jag åker på förkylning. Svidig i halsen. Tjock i huvudet. Trött och öm i kroppen. Ikväll skulle jag och M promenixat. Fikat. Tittat på Desperate. Jaja, får bli en annan gång. Nu ska jag bädda ner mig. Dricka honungste och vila. Har jobbat hela dagen men skippade eftermiddagens möte. Lärare är inget bra jobb att vara borta från. Är väl inget jobb såklart. Men imorn ska jag vara på plats igen. Vi övar ju till Lucia. Planerar julpyssel. Nej, krasslighet försvinn!

En alldeles oplanerad helg. Ovanligt men skönt. Ska åka och handla något gott att laga ikväll. Köpa ved till öppna spisen. Mysa och bara vara. Egentligen borde jag passa på att vara lite social. Träffa M och barnen. Mamma och pappa. Besöka I. Men har faktiskt ingen lust. Ibland har man väl rätt att vara lite osocial? Hoppas det.