lindaslangtan

Jag och R har alltid umgåtts med många vänner. Vart ett stort gäng. Sakta men säkert har det blivit glesare mellan träffarna. Alla våra vänner har utökat sina familjer med både ett, två och tre barn. Periodvis är det vi som dragit oss undan. Inte orkat med alla barn samtidigt som vi slits med vår egen längtan. Inte orkat känna känslan av utanförskap. Ett utanförskap som inte de andra skapar utan som vi själva känner. Det blir allt svårare att träffas. Svårare att ta hem vänner. Barnen har inte så mycket att pyssla med hos oss. En middag på stan kräver planering om barnvakter ska ordnas. Känner att vi skulle behöva få in nytt folk i vårt liv. Nya vänner. Vänner som är på samma resa som oss. Adoptionsresan. Självklart vill jag ha kvar våra gamla vänner. De är alldeles underbara. Bara det att vi just nu inte är på samma station i livet. Känner mig ganska ensam på vår station just nu.