lindaslangtan

Surfar runt en del nu när jag är ledig. Har mina ivf-bloggar som jag följer. Inte ofta jag kommenterar men jag läser med spänning. Det är underbart att så många delar med sig av sin resa. Det gör att man känner sig mindre ensam. Ingen som varit på den här resan vet hur det känns. All denna väntan. Stress. Behandlingar. Hopp. Förtvivlan. Glädje. Sorg. Vilken jäkla cirkus rent ut sagt. En cirkus som vi inte själva valt att köpa biljetter till. Vi har liksom bara blivit tvingade att vara med i föreställningen. Som huvudpersoner. Skitföreställning. Publiken är all släkt och vänner. Personer som gör sitt bästa för att förstå men som emellanåt kläcker ur sig kommentarer som borrar in sig som knivar i hjärtat. Som sagt har man inte vart huvudperson på cirkusen så vet man inte hur det känns. Kommentarer som vi hör nu när vi så sakteliga närmar oss adoption är ni ska se att så fort ni skickat era papper är ni gravida. Då har ni slappnat aaaaav. Blir så arg. Ledsen. Frustrerad. Men ger mig inte in i diskussionen. Ingen idé.