lindaslangtan

Det känns hemskt att säga det. Hemskt att skriva det. Hemskt att tänka det. Avundsjuk. Avundsjuk på andras babylycka. Till och med på vännen I. I som kämpat så. Lika mycket som oss. Till slut föddes deras kärlek. Alldeles för tidigt. Kuvös. Sjukhus. Hopp. Förtvivlan. Sjukdom. Jag har inte ens ringt. Skäms när jag skriver det. SMS har jag skickat. Men mer orkar jag inte. Hon och jag har kämpat sida vid sida och nu är det bara jag kvar. Ensam. Avundsjuk. De vill att vi ska hälsa på. På Ronald Mcdonald där de bor just nu. Hälsa på i deras babylycka. Orkar inte. Det gör för ont. Jag hoppas att hon kommer förstå. Vet innerst inne att hon förstår. Men det känns i hjärtat. Känns som att jag är en hemsk människa. En hemsk missunsam människa som inte klarar av babylycka. Så är det. Dumma mig.