lindaslangtan

Efter julafton har det varit lata dagar. Lata lediga dagar. Haft besök av C, J och underbara lilla T. Alldeles ljuvlig. Promenerat med vännen Å. Druckit tisdagsvin med M. Lunchat, shoppat och tränat med K. Morgonpromenixat, hemmafixat och bara varit. Ledigt är underbart. Imorgon blir det släktkalas. R´s farfar fyller 80 år. Middag och släkt. En i släkten ska ha barn. Såklart. I april är det beräknat. Jag kramar och säger grattis. Frågar det som förväntas. Tur att ingen kan läsa mina tankar. På lördag åker jag och R till Smögen. Firar nyår med bubbel och kärlek. Och förhoppningsvis sista gången utan ett efterlängtat barn. Kan det vara sant?

Undrar hur många gånger jag har hört det uttrycket denna julhelg? Undrar hur många gånger jag svarat samma sak; "nej, det har vi inte". Undrar hur många gånger folk ha fortsatt med frasen; "att det ska ta så lång tid". Åhhh, orkar inte förklara. Vi tycker också att det tar lång tid. Vi vill också ha vårt barn nu. Men samtidigt har vi aldrig varit så nära som nu. Folk i vår närhet förstår inte riktigt att vi känner att vi är nära. Och jag orkar inte förklara hela processen. Inte en gång till.

Det är inte direkt gratis att adoptera. Ännu en räkning damp ner i brevlådan häromdagen. Alldeles innan jul. Notarius Publicus hade satt lite stämplar på våra dokument. 8000 och till och med några hundra till. Betalas senast 29 december. Tack och hej. Det kostar att bli förälder. Det kostar pengar. Kraft. Tårar. Längtan. Lilla barn kom till oss snart. Nu.

Jag och R har alltid umgåtts med många vänner. Vart ett stort gäng. Sakta men säkert har det blivit glesare mellan träffarna. Alla våra vänner har utökat sina familjer med både ett, två och tre barn. Periodvis är det vi som dragit oss undan. Inte orkat med alla barn samtidigt som vi slits med vår egen längtan. Inte orkat känna känslan av utanförskap. Ett utanförskap som inte de andra skapar utan som vi själva känner. Det blir allt svårare att träffas. Svårare att ta hem vänner. Barnen har inte så mycket att pyssla med hos oss. En middag på stan kräver planering om barnvakter ska ordnas. Känner att vi skulle behöva få in nytt folk i vårt liv. Nya vänner. Vänner som är på samma resa som oss. Adoptionsresan. Självklart vill jag ha kvar våra gamla vänner. De är alldeles underbara. Bara det att vi just nu inte är på samma station i livet. Känner mig ganska ensam på vår station just nu.

Tiden går verkligen fort. För fort ibland. Inte mig emot att det är helg igen i och för sig. Ganska mycket på jobbet. Sjuka kollegor. Trötta kollegor. Mycket som ska klaffa. Gemensamt pyssel. Lucia. Julfest. Jaja, det löser sig. Från BFA är det väldigt tyst. För tyst. Man skulle ju vilja ha någon slags uppdatering. Vad händer? Vad vet ni? Vi har haft sådan tidspress med alla kurser, papper och medgivanden. Men när vi väl stressat livet ur oss händer det ingenting. Lite bitter. Lite sur. Lite otålig. Jag vet. Känns extra mycket i julhetsen. Vi skulle också haft ett barn nu. Bakat pepparkakor. Myst i pulkabacken. Pysslat med andra småbarnsföräldrar. Nu är det inte så. Inte den här julen heller. Men varför är jag förvånad.

Jag som aldrig brukar bli dålig. Peppar, peppar... Nu är det andra gången den här hösten som jag åker på förkylning. Svidig i halsen. Tjock i huvudet. Trött och öm i kroppen. Ikväll skulle jag och M promenixat. Fikat. Tittat på Desperate. Jaja, får bli en annan gång. Nu ska jag bädda ner mig. Dricka honungste och vila. Har jobbat hela dagen men skippade eftermiddagens möte. Lärare är inget bra jobb att vara borta från. Är väl inget jobb såklart. Men imorn ska jag vara på plats igen. Vi övar ju till Lucia. Planerar julpyssel. Nej, krasslighet försvinn!

En alldeles oplanerad helg. Ovanligt men skönt. Ska åka och handla något gott att laga ikväll. Köpa ved till öppna spisen. Mysa och bara vara. Egentligen borde jag passa på att vara lite social. Träffa M och barnen. Mamma och pappa. Besöka I. Men har faktiskt ingen lust. Ibland har man väl rätt att vara lite osocial? Hoppas det.

Fredag. Igen. Älskar fredagar. Älskar helg. Ganska slut på energi. Ganska mycket mensvärk. Men okej ändå. Myser med glögg och pepparkakor. Snart ska jag få upp lite ljusstakar. Lite mossa. Några enar. Blockljus. Kaneldoft. Ska nog få till lite mys.

Det känns hemskt att säga det. Hemskt att skriva det. Hemskt att tänka det. Avundsjuk. Avundsjuk på andras babylycka. Till och med på vännen I. I som kämpat så. Lika mycket som oss. Till slut föddes deras kärlek. Alldeles för tidigt. Kuvös. Sjukhus. Hopp. Förtvivlan. Sjukdom. Jag har inte ens ringt. Skäms när jag skriver det. SMS har jag skickat. Men mer orkar jag inte. Hon och jag har kämpat sida vid sida och nu är det bara jag kvar. Ensam. Avundsjuk. De vill att vi ska hälsa på. På Ronald Mcdonald där de bor just nu. Hälsa på i deras babylycka. Orkar inte. Det gör för ont. Jag hoppas att hon kommer förstå. Vet innerst inne att hon förstår. Men det känns i hjärtat. Känns som att jag är en hemsk människa. En hemsk missunsam människa som inte klarar av babylycka. Så är det. Dumma mig.

Två intyg fick vi komplettera. Vår socialsekretare var snabb och hjälpsam så det gick smidigt. Så nu är det skickat sen en vecka tillbaka. Bfa har inte hört av sig igen. Så den här gången är det nog definitiv iväg. Skickat. På riktigt. Häftigt det här. Tänk att vi nu väntar på ett telefonsamtal. Ett telefonsamtal som ger oss barnbesked. Vet att det dröjer ett tag men ändå. Så här nära har vi aldrig varit. Fantastiskt.

I fredags var vi och käkade med vänner. God mat och dryck. Trevligt sällskap. En fin fredagkväll. I lördags gjorde vi inte många knop. Sov läääääänge. Varma mackor till frukost eller snarare lunch. Soffa och bok. En promenad. Potatisgratäng och kött till "Så mycket bättre". Idag har vi gått tipspromenad och fikat med familjen K. Deras minsting har vi fyllt år så presenter blev det också. Och lite fotboll som avslutning. Nu har vi käkat middag och myser i soffan. En riktigt skön helg.

Yes. Nu är det postat. Iväg. Bort. Äntligen.

Imorn hoppas vi få våra sista underskrifter. Vår handläggare hade visst semester. Men imorn ska hon vara på plats och då hoppas jag att vi får komma förbi för lite autografer. Sen så... Kopierade pappershögen på jobbet idag. De där ynkliga pappren vi hade från början har blivit till en rejäl hög. Kopiatorn fick jobba hårt.

Idag har jag klistrat alla foton på fotoark. Skrivit till alla bilderna. Lagt i plastfickor. Sorterat och checkat av att alla papper är okej. Nu saknas bara underskrifter på ett intyg samt på fotona. R ringer vår kontakt imorn och så hoppas vi att hon kan skriva under i veckan. Sen är det klart, iväg, skickat och jag kommer nog känna en enorm lättnad. Har svårt att slappna av innan allt är iväg. Kontrollfreak. Ja. Tyvärr.

Här sitter jag med blöta kinder. Men med ett varmt hjärta. Har tittat på torsdagens Drömmen om ett barn. Dessa fantastiska människor som delar med sig av sina historier. Så starkt och fint. Så skönt att få känna igen sig. Förstå att man inte är ensam. Se att andra tänker och känner som jag. Tårarna trillar både av glädje och sorg.

Då är alla papper snart iväg. Korten kom med posten idag. Ska fixa det allra sista i helgen, förhoppningsvis få sista underskriften på måndag och sen bums på lådan. Off you go. Ska bli så underbart när allt är iväg. Har varit lite mer fix och trix än vad jag trodde. Min förhoppning var ju att allt redan skulle vart postat. Men snart så. Börjar kännas verkligt men ändå oerhört overkligt om ni förstår.

Då har vi fått riktigt bra ordning på alla papper. Intyg sorterade. Kopior vidimerade. Mappar ordningställda. Ordning och reda. Och det känns väldigt skönt. Nu kör vi en röjardag och sen fotar vi de foton som efterfrågas. Nytt föräldraintyg är på väg med posten. Tack snälla hjälpsamma människor som vill oss så väl i allt detta. Nu är pappershögen snart på väg. På väg till Ryssland. På väg till vårt barn. Jag bubblar över av alla känslor.

Idag träffade R psykologen. Imorn är det min tur. Sedan har vi förhoppningsvis ett intyg på att vi är lämpliga som föräldrar. Eller inte. Känner mig ganska psyko just nu. Svar från BFA angående intyget om genomförd föräldrautbildning kom idag. De kunde försöka övertyga Ryssland om att kopior räcker. Mer kan de inte göra. Förstår ju det. Blir så arg på min slarvighet. Jag brukar faktiskt ha riktig ordning. Men inte när det gäller allt det här. Jag förstår inte varför. Har mailat de som höll vår utbildning. Hoppas på att de kan skriva ett nytt intyg. Imorn efter jobb och psykolog så ska jag ta tag i det där så kallade kontoret på köksbordet. Nu jäklar. Psyko eller inte.

Fick ett meddelande. Ett meddelande från I. Hon är inlagd. Ny blödning. Hon hoppas nå vecka 24 men läget är ovisst. Vilken resa livet bjuder på. Tänker på er I och C. Er älskade, efterlängtade lilla skatt måste få komma till er. Ni är verkligen värda det.

Tiden går. Jag surfar mest med mobilen. Blir inga blogginlägg den vägen. Men jag läser andra bloggar om adoption. Mycket och ofta. Hemma hos oss ser köksbordet ut som ett kontor. Papper överallt. Tycker det här papperssamlandet är riktigt jobbigt. Får liksom ingen struktur. Blir bara nervös, orolig, rädd. R är den som får strukturera mig. Mig och mina känslor. De där känslorna har liksom satt sig på utsidan på mig just nu. Har inte kontroll alls. Vi saknar ett intyg från föräldrautbildningen. Kan inte minnas att vi nånsin haft något. Men handläggaren har en kopia så uppenbarligen har vi haft ett. Vi ska skicka in orginalet. Inte så lätt då vi inte hittar det. Grät en hel kväll över detta. Riktiga panikkänslor. Ska ringa BFA och fråga hur vi går tillväga. Borde väl gå att lösa. Eller... I veckan ska vi träffa psykologen och vår adoptionsutredare. Min förhoppning är att det mesta ska vara klart när veckan är slut. Kanske att vi kan ta de där fotona nästa helg. De ger mig också en klump i magen. Det där barnrummet är så lite barnrum det bara kan bli. Mer förråd. Ett väldigt stökigt, smutsigt sådant. Och nu ska det fotas.